läs:
http://www.sweet-juniper.com/2010/07/open-letter-to-all-busybodies.htmloh, så bra. nu går det kanske inte att jämföra rakt av med hur det ser ut här i sverige, eftersom klimatet är lite annorlunda med föräldrapenning för det första och för det andra föräldrapenning för _båda_ föräldrarna (även om det fortfarande såklart till väldigt stor del utnyttjas av mammor), så attityderna är möjligtvis lite mer öppna till pappor som tar huvudansvaret för sina barn här.
påminner mig om när jag kom tillbaka till jobbet när L var (snart) 7 månader och ngn mer konstaterade än frågade om han alltså börjat på förskola nu då, och när jag svarade "nej. han har en pappa." förvånat undrade hur det då blev med amningen..?
för det första är det fruktansvärt tragiskt att det i den här personens hjärna var så långsökt att pappan skulle vara hemma med barnet att den istället antog att det var förskola som gällde. för det andra fattar jag fortfarande inte vad amning har med saken att göra. jag kan väl lika lite amma på dagarna (när jag är på jobbet) vare sig L skulle varit på förskola eller med sin pappa? eller tänkte han att det fanns "ammor" på förskolan? eller var det ngn sorts konstig "amning = kvinnor"-koppling, och eftersom det (tyvärr) arbetar mest kvinnor på förskolor, så var det självklart att det var där L hörde hemma när han var så liten, hellre än hos sin pappa?
jag blir så jävla förbannad på den här konstiga föreställningen som är så utbredd: att små barn behöver sin mamma mer än sin pappa. att det ska finnas ngt magiskt (men på ngt sätt ändå rent biologiskt!) band mellan mamma och barn, som t o m verkar kunna utökas till att omfatta främmande kvinnor. vilken kvinna som helst är bättre lämpad att ta hand om små barn än vad män är! om det inte rör sig om flera kvinnor som ska ta hand om och uppfostra ett barn tillsammans förstås, då är det helt onaturligt och fel!
den motsägelsefulla logiken bakom dessa "argument" fortsätter att undgå mig. jag är ledsen, men argument som refererar till naturen, apor, vad som är naturligt, vad som är "kvinnligt" och "manligt" har ogiltigförklarats och motbevisats så många gånger nu att det är dags att ni kommer på ngt nytt. så, berätta för mig hur och varför mitt barn har farit illa av att hans pappa haft och har huvudansvaret för honom sen han var 7 månader. förklara gärna också hur det kommer sig att L nu (och har ett bra tag) tyr sig till sin pappa när han är ledsen och vill tröstas, eller i allmänhet föredrar sin pappa? det låter ju helt onaturligt! att ett barn väljer en man över en kvinna! jag tänker att det beror på att barn helt enkelt tyr sig och skapar starkare band till den vuxna som tar hand om dem och tillbringar mest tid med dem, men det låter väl som en alldeles för enkel och praktisk förklaring. det har ju inte ens med naturen att göra!
(det blev ett väldigt heteronormativt inlägg här tyvärr, men attityder kring mamma-mamma eller pappa-pappa är en helt annan problematik som förtjänar en egen text)
